A 6 kom till Jönköping
A 6 sattes upp 1895 och drogs in den 30 juni 1985. Anledningen till att regementet uppstod var det osäkra Europa under slutet av 1800-talet. Tyskland hade fört krig mot Danmark 1864. Två år senare var det krig mellan Preussen och Österrike. Frankrike och Tyskland förde krig 1870-71. Tysklands enande 1871 påverkade stark maktbalansen i Europa. Det fanns anledning för Sverige att stärka sitt försvar. Genom 1875 års härordning föreslogs, vilket slutligt bekräftades av 1892 års urtima riksdag, att antalet artilleriregementen skulle öka från tre till sex. Göta artilleriregemente (A 2) i Göteborg delades i två, varav Andra Göta var avsett för Andra arméfördelningen. Där ingick även Första och Andra livgrenadjärregementena, Jönköpings och Kalmar regementen samt Smålands husarregemente. Moderförbandet, Första Göta, flyttade till nya kaserner på Kviberg, då långt utanför staden. Samma dag, den 1 oktober 1895, sattes alltså Kungl. Andra Göta artilleriregemente (A 6) upp. Några månader tidigare hade Gottschalk Geijer blivit utnämnd till dess överste och chef.

Rekryteringen tycks inte ha inneburit några problem. Till 22 officersbeställningar fanns 49 sökande. Personal ur Förstas 7. och 8. batterier utgjorde stommen till Andras I. division. Personal från Wendes artilleriregemente och dess Landskronakontingent bildade II. divisionen. Eftersom kasernerna i Jönköping inte var färdigbyggda, blev A 6 kvar i den gamla förläggningen, Borgerskapets kasern på Otterhällan i centrala Göteborg, i drygt två år.

Inte första artilleriet i staden
A 6 fick alltså bestå i 90 år, men i Jönköping hade det dessförinnan, med ett avbrott på 56 år, funnits artillerister lika länge som man i Sverige har kunnat tala om artilleri. Redan under 1400-talet fanns "bysseskyttar" och "fyrverkare" på Rumlaborg vid Huskvarnaåns utlopp. Under 1500-talet fanns artilleri på Jönköpings slott, men något artilleriförband i egentlig mening fanns där knappast före 1636 då Kungl. Artilleriregementet bildades. Det var fördelat på över 50 garnisoner och hade att bemanna såväl fast uppställt artilleri (fästningsartilleristater) som rörligt fältartilleri, bl.a. i Stockholm, Jönköping och senare i Malmö. Den 16 mars 1637 utfärdade drottning Kristina fullmakt för kaptenen Lars Arfwedsson att vara tygmästare över alla fästningar i Småland och Västergötland. Om man så vill kan A 6 anor räknas från denna dag. Jönköpingsartilleriet deltog bl.a. i slaget vid Landskrona 1644, där Lars Arfwedsson stupade.

När hertig Karl, som förmyndarregent, den 26 maj 1794 beslöt dela upp Artilleriregementet på fyra (Svea, Göta, Wendes och Finska), bestämde han också att Göta artilleriregemente skulle bildas av de i Göteborg, Karlstad och Jönköping förlagda kompanierna samt artilleriet på Eda skansar. Jönköpingskompaniet behöll sin stationering i hemstaden till år 1801, då huvuddelen, under en kapten Mörcke, flyttade till Göteborg och den nyligen färdigställda kasernen på Otterhällan. Kvar i Jönköping blev en kommendering på ett 20-tal artillerister för bevakning av fästningsförråden. Denna styrka flyttades till Karlsborg i november 1842.

Den 1 april 1898 kom artilleristerna tillbaka till Jönköping under sin nye chef överste Jacques de Laval. Den 6 april var det paraddag och invigning av kasernerna. Då hade de i stort sett varit färdiga sedan i januari. 

A 6 kasernbyggnad som den såg ut 1898.

Historien därefter har skildrats i andra sammanhang (bl.a. i "Glimtar ur ett regementes liv under 90 år", Kamratföreningen Smålandsartillerister, Jönköping, 1985), men i korthet kan nämnas några namn- och organisationsändringar:

Många namnbyten
1905 ändrades A 6 namn till Smålands artilleriregemente, 1927 slogs det samman med Positionsartilleriregementet (A 9) . ("Posis" sattes upp 1903 med förläggning i Livgardets till häst gamla kasern på Storgatan i Stockholm), 1928 ändrades namnet till Smålands arméartilleriregemente (med utbildning av ballongbatteri 1928-1936), 1932 avhästades det, 1942 återtogs namnet Smålands artilleriregemente, 1962 övertog A 6 flera av A 2:s krigsförband när det regementet drogs in.

Av större praktisk betydelse var naturligtvis beredskapstjänsten under de båda världskrigen. Mobiliseringsstyrkan vid krigsslutet 1945 var närmare 7 000 man och mer än 100 pjäser, huvudsakligen 10,5 cm haubits m/39, 10,5 cm kanon m/34 och 15 cm haubits m/39.

Nedläggningen
I 1982 års försvarsbeslut utgick riksdagen från att försvarets fredsorganisation hade för stor utbildningskapacitet. Ett sparmål sattes upp för perioden 1982-92 på nästan 10 miljarder kronor. Personalen skulle minskas med drygt 5 800 personår.

Arméns del i detta var 2,9 miljarder respektive 1 850 personår. Frigjorda resurser skulle användas till att ge försvaret en mer balanserad utveckling, främst genom ökad materielanskaffning.

Riksdagsbeslutet innebar i huvudsak att i Stockholmsområdet skulle K 1 avvecklas, Fo 44 flyttas till Kungsängen, F 18 avvecklas och SK och KA 1 slås samman. I Skövde och Karlsborg skulle S 2 läggas ned, K 3 flyttas till Karlsborg och 
T 2 samlokaliseras med P 4/Fo 35. I Linköping skulle T 1 läggas ned och TrängOHS flyttas till Skövde. I Jönköping skulle A 6 läggas ned och ArtOHS flyttas till Kristinehamn. I Göteborg reducerades KA 4 kraftigt genom avveckling av grundutbildning, sammanslagning, samordning m.m. I Karlskrona slogs ÖrlBS och KÖS samman och i Hässleholm samlokaliserades P 2 och T 4.

En lyckad nedläggning eller….
Försvarets forskningsanstalt (FOA) lade 1986 fram en forskningsrapport, "Flyttning och nedläggning av fredsförband" (FOA rapport C 10275-M5, ISSN 0281-0247). Slutsatserna är naturligtvis överspelade nu, när Försvarsmakten har halverats flera gånger sedan dess men de som var med kanske har intresse av att ta del av ett referat av vilka slutsatser som drogs då.

FOA menar att nedläggningen av A 6 även var samhällsekonomiskt lönsam. Det beror inte minst på den lyckade kommersiella användningen av området. I en sådan bedömning ingår inte välfärdsförluster eller försämringar i livskvalitet hos berörda individer. FOA sammanfattar att det i många fall finns en tendens att på förhand överskatta de negativa samhällsekonomiska verkningarna av förbandsnedläggningar. Regional- och lokaliseringspolitik bör därför bedrivas med andra medel än genom fördelning av försvarsanslag.

Den försvarsekonomiska uppföljningen av A 6 nedläggning visade på en årlig, långsiktig besparing på 45-50 miljoner kronor. För perioden 1982-97 hade ÖB:s fredorganisationsplan beräknat en besparing på drygt 1 100 milj. kr. FOA:s efterkalkyl visade på en besparing på nästan 1 400 milj. kr. ÖB hade beräknat en personalminskning fram t.o.m. 1992 på 92 militärer och 106 civila. FOA beräknade den till 149 militärer och 98 civila. Eftersom det var fråga om en bedömd överkapacitet inom Försvarsmakten kan nedläggningen alltså sägas ha varit lönsam.

Direkt berörda av nedläggningen var 153 militärer och 130 civila. Sammanlagt 18 % hamnade utanför arbetsmarknaden på grund av pension m.m. (29 % av de civila), 36 % omplacerades inom försvaret (53 % av den militära personalen), 31 % omplacerades till andra statliga myndigheter, 4 % till kommun och landsting och 8 % till privat verksamhet. (7 % av den civila personalen blev arbetslös.) (Siffror inom parentes anger större snedfördelning mellan civil och militär personal.)

A 6 avvecklingsperiod sammanföll med en konjunkturuppgång och med att ett väsentligt antal statliga arbetstillfällen tillkom i Jönköping. Detta bidrog säkerligen starkt till den siffermässigt lyckade nedläggningen. FOA:s intervjuer visade dock att det fanns en baksida. Utan tvekan försatte nedläggningen många A 6:are och deras familjer i en svår situation. Av dem som fått arbete när studien genomfördes ansåg merparten att deras livssituation inte förändrats mycket, medan en tredjedel ansåg att den försämrats. Mer än halva antalet hade fått ungefär bibehållen lön. En fjärdedel hade fått högre lön och något färre en försämring.

Visserligen ville försvaret minska antalet anställda för att spara pengar, vilket lyckades över förväntan, men minskningen innebar en kompetensförlust, som kunde ha blivit allvarlig. 43 % av den militära personalen gick över till civil verksamhet, huvudsakligen för att kunna bo kvar i Jönköping. Mindre än hälften av de kvarvarande yrkesofficerarna valde att fortsätta inom artilleriet. Genom att byta till annat truppslag och närliggande förband ökade möjligheterna att pendla och ha familjen kvar i Jönköping.

Försvaret står inför samma dilemma idag. Anslagen minskar och riksdag, regering och ÖB tycks inte alltid vara överens om vad som har beställts och vad som kommer ut av säkerhet – framförallt inte om vad det kostar. Ingen vet hur världsläget ser ut om tio år. Det kanske är dags redan idag att börja bygga upp kompetensen, för att den skall finnas till hands om och när den behövs. Signalerna från försvarspolitiker pekar dock fortsatt nedåt.

När A 6 var i full drift grundutbildades omkring 800 värnpliktiga per år och 1 200 repetitionsutbildades. Vid regementet och anslutna myndigheter var 316 personer anställda. Omsättningen var cirka 100 miljoner kronor per år.

Från regemente till köpcenter
Att ett stort område centralt i Jönköping kunde utnyttjas för annan än militär verksamhet fick samhällsekonomisk betydelse. Kommunen köpte 365 ha av totalt 370 för 12 miljoner kronor. Köpeskillingen tillföll Försvarets fastighetsfond, vilket var till glädje för staten men inte för Försvarsmakten. En del av marken skulle utnyttjas för en kriminalvårdsanstalt, men varken den eller en tänkt travbana kom till stånd, däremot en golfbana. Viktigt var också att E 4 kunde ges en ny sträckning tvärs igenom det gamla kasernområdet. Vägverket utlovades 30 miljoner kronor för byggnationen.

Kommunen sålde som bekant vidare området till ett exploaterings- och förvaltningsbolag – Commercial City Center AB (CCC AB). Det bildades av tre Jönköpingskonsulter med Ingemar Boman som VD. Så småningom lyckades de intressera först Länsförsäkringar, sedan Fabege och ett antal andra finansiärer att gå in i projektet. Förarbetet gjordes under stark sekretess. På regementet var det inledningsvis bara chefen, överste Lars Carlson, som var invigd. Exploateringsavtalet innebar att CCC köpte 23 ha, med byggnader på kasernområdet, för 35 miljoner kronor.

När A 6 Center invigdes i april 1987 fick platsen i stället ett köpcentrum med 46 500 kvm golvyta under ett tak. Samma höst gick SPP (senare Alecta) in som huvudintressent. Då hade centret mer än 500 personer anställda. Butikerna hade 70-80 000 kunder per vecka och en omsättning som var åtskilliga gånger större än vad A 6 hade. Sedan dess har den totala butiksytan fördubblats, liksom antalet anställda. Antalet besökare per år beräknas till cirka nio miljoner och hela A 6-handeln omsätter drygt två miljarder kronor.

Så här långt efteråt kan man konstatera, att nedläggningen av A 6 var säkerhetspolitiskt och samhällsekonomiskt motiverad. Men, eftersom vi inte har någon kristallkula, som kan säga oss vilka hot eller risker som kan möta oss i framtiden, måste vi fromt hoppas, att försvaret, om det skulle behövas, kan byggas upp ännu snabbare än det rivits ner.