Positionsartilleriet

Många kamratföreningar bildades på trettiotalet. Kungl. Positionsartilleriregementets kamratförening grundades 1930 – tre år efter det regementet flyttat till Jönköping. A 6 kamratförening kom till först 1936. När dessa två föreningar slogs ihop, formulerades "Smålandsartilleristernas" ändamålsparagraf sålunda (utdrag): "Att sammanknyta och stärka de kamratliga banden mellan dem, vilka tillhöra eller hava tillhört förutvarande Smålands (Andra Göta) artilleriregemente och Positionsartilleriregementet."

Vad var "Posis"?

"Tillhöra förutvarande..." Hur hänger det ihop? Personalkåren: "Förutvarande Positionsartilleriregementet (A 9)" fanns kvar i rullan ända till 1961, när löjtnanten i regementets reserv S K G Roos lämnade tjänsten. En jämförelse av rullor visar att av de officerare som 1927 tillhörde A 9, återfinns endast 10 bland det sammanslagna regementets 56 officerare 1928. Huvuddelen kom alltså från "gamla" A 6. Av dessa hade 5 aktiva officerare, och naturligtvis ännu fler pensionerade, fått sin fullmakt före 1905, och alltså upplevt Andra Göta artilleriregemente. Att Smålands artilleriregemente också kallades förutvarande, berodde på att det enligt 1925 års försvarsordning drogs in 1927. Beslutet innebar även att A 9 skulle flytta till Jönköping. Den 1 januari 1928 bildades av de båda regementena Smålands arméartilleriregemente. Numret blev dock A 6, vilket, tillsammans med att namnet Smålands artilleriregemente återtogs 1942, gjorde att detta regemente kunde läggas ned en gång till 1985.

Det som troddes vara A 6 officerskårs sista regementsmiddag 1927 finns dokumenterad i en film. Kåren blev dock kvar ytterligare nästan 60 år. På officersmässen inrättades ett särskilt "Posisrum" med möbler och chefs porträtt från gamla A 9. Efter en sejour i AIHS lokaler på Fredrikshovs slott i Stockholm, överfördes dessa till ArtC i Kristinehamn och har därifrån återbördats till Jönköping och nu deponerats för förvaring i friskolans lokaler i gamla kanslihusbyggnaden, bl.a. i f.d. officersmässen. Formuleringen i de gamla stadgarna och de bevarade traditionerna visar att minnet av Positionsartilleriregementet har levt kvar. Vad var det för ett regemente egentligen?

Det första tunga artilleriregementet

F.d. A 6-aren och luftvärnsinspektören Carl Herlitz har skrivit en kort historik över Positionsartilleriregementet, ur vilken följande har saxats. Vid sekelskiftet 1900 var det hästanspända fältartilleriet utrustat med 8,4 cm kanoner. De ersattes senare av 7,5 cm kanon m/02. Utländska krigserfarenheter hade visat, att det vid anfall mot och försvar av befästa ställningar ("positioner") krävdes tyngre pjäser med bättre verkan. Det behövdes också mörsare eller haubitser, som med kasteld kunde bekämpa täckta värn. Generalfälttygmästaren hade på 1880-talet fått 700 000 kronor för att anskaffa positions- och fästningsartillerimateriel. Den förrådsställdes i Karlsborg och Vaxholm.

Framställningar gjordes om att ett positionsartilleriregemente skulle organiseras, men de avslogs av Riksdagen. Först 1901 godkände Kungl. Maj:t ett riksdagsbeslut om att sätta 13 upp ett sådant regemente. Det tilldelades IV. arméfördelningen och förlades till Stockholm med kaserner vid Storgatan 41.

Kasern för Positionsartilleriregementet på Östermalm i Stockholm. Foto: Armémuseum.
 

Dessa hade tidigare utnyttjats av Livgardet till häst, som 1897 hade flyttat till nya kaserner på Lidingövägen. 1897-1901 var Andra Svea artilleriregemente förlagt där. På 30-talet byggdes huvudbyggnaden ihop med Historiska museet på Narvavägen. A 9 utrustades med 12 cm kanon m/85 och senare med 15 cm positionshaubits m/06. Denna pjäs fanns fortfarande kvar i krigsorganisationen under andra världskriget.

Arbetet med rekrytering och viss utbildning påbörjades 1902, med regementschefen på Bergenzaun tillträdde och det första fredsbatteriet sattes upp först 1903. 1909 hade den fastställda organisationsstyrkan uppnåtts – regementsstab och tre divisioner om vardera två batterier. I krig avsågs regementet främst för uppgifter i försvaret av Stockholm. Samma år som regementet började organiseras, bildades Föreningen för Stockholms fasta försvar (FFSFF). Den tog som sin uppgift att bestrida kostnader för inköp av mark för befästningar runt Stockholm, befästningar som bl.a. skulle utnyttjas av batterier från regementet (beväpnade både med artilleripjäser och kulsprutor). En del av regementets verksamhet under de första åren ägnades åt befästningsarbeten.

Stockholms fasta försvar

Den första anläggningen blev Hägernäsbatteriet. Det anlades under juli 1902 av 110 man ur regementets beväringsrekrytskola. Avsedd bestyckning var fyra pjäser. Huvuduppgiften var att understödja försvaret i passet mellan Rönningesjön och Stora Värtan. Anläggningen ingick i Norra fronten, en försvarslinje som skulle hindra en i Roslagen landstigen fiende att rycka fram mot Stockholm. Det var Krimkriget (1853-1856) och händelserna på Åland (Bomarsund) som hade aktualiserat behovet av en sådan linje. Den flankerades av Vaxholms fästning och sträckte sig över sjöpassen Mälaren- Norrviken-Vallentunasjön-Stora Värtan från Stäket genom Sollentuna och Täby. Delar finns fortfarande kvar, bl.a. ett stort betongvärn, en s.k. infanterilimpa, intill genomfarten i nordvästra Arninge.

A 9 fortsatte utbyggnaden 1904 med ett batteri vid Karby. Uppgiften var att: "Med direkt eld beskjuta passet vid Margretelund, bestryka stora landsvägen från Täby kyrka samt järnvägen och med indirekt eld stödja infanterilin- 14 jen i Täbypasset." Även denna batteriplats för fyra pjäser är fortfarande väl bevarad. Ytterligare s.k. stormfria batterier anlades vid Hagby (nära den nuvarande avfallssorteringen), samt i Sköldnora och Häggvik (NO resp. S delen av Norrviken). Under första världskriget förstärktes ställningarna, bl.a. med Gribbylunds-, Skogberga- och Gullsjöforten. Befästningarna var i stort sett färdigställda 1916, men även under andra världskriget gjordes en del förstärkningar. Mera om detta finns att läsa i Täby hembygdsförenings skriftserie nr 20: "Från ledung till landstorm i Täby."

 
Uniform m/03 för Positionsartilleriregementet. Foto: Armémuseum.
 

Nu blev det inte i Stockholmstrakten, som regementet utförde huvuddelen av sin beredskapstjänst under första världskriget. Under hela kriget var två skyddstruppsbatterier organiserade. Personalen utgjordes i regel av äldre värnpliktiga, inkallade i omgångar till 60 dagars krigstjänstgöring. 7. batteriet låg i Skåne och 8. till att börja med på Vikbolandet och senare vid Kungälv. Däremot övade A 9 med sin största styrka någonsin, regementsstab och tre tunga divisioner, i en fälttjänstövning 1916 inom Stockholms och Uppsala län.

Utbildning och försök

Regementet utbildade årligen omkring 260 värnpliktiga, de flesta från Värmland och Dalarna. Den första tjänstgöringens längd ökade 1914 från 180 till 281 dagar. Därtill kom repetitionsövningar. Varje år sköts ca 600 skott. I huvudsak användes Marma skjutfält i norra Uppland för skjutövningarna. Transporten dit gick på landsväg eller järnväg. 1919 hade regementets samtliga tolv batterier utrustats med 15 cm haub m/06. Krigsuppgifterna övergick alltmer från de ursprungliga "positionsuppgifterna" till att handla om tungt fältartilleri och arméartilleri, vilket innebar artilleribekämpning och förstärkning av det lätta fältartilleriet. Det ställde krav på större rörlighet, bättre eldberedskap och utökning av sambands- och eldledningspersonalen. Regementet skulle vid mobilisering sätta upp: regementsstab, tre linjedivisioner och en reservdivision; varje division om stab, tre batterier och en ammunitionskolonn – sammanlagt 48 pjäser, 2 980 man och 2 000 hästar. Härtill kom en depå.

Som antytts ingick kulsprutor i "Posis" beväpning. Enligt 1901 års härordning skulle regementet sätta upp sex batterier om sex pjäser. Dessa batterier var avsedda ett till varje fördelning. 1906 hade 30 st. 6,5 mm kulspruta m/1900 (Hotchkiss) anskaffats. Den var luftkyld, hade gasuttagsmekanism, vägde 23 kg och hade en eldhastighet på ca 250 skott/min. All kulspruteverksamhet förlades till fredsregementets 6. batteri. Det var intill 1914 arméns centrala skola för kulsprutetjänst. Där utbildades inte endast regementets egen personal, utan även officerare, underofficerare och underbefäl från andra förband.

 
6,5 mm kulspruta m/1900 (Hotchkiss). Foto: Armémuseum
 

Eldkraften hos kulsprutorna blev alltmer betydelsefull. Enligt 1914 års härordning över gick ansvaret för kulsprutetjänsten från "Posis" till infanteriet och kavalleriet. Kulspruta typ Schwartzlose anskaffades, fick beteckning m/14 och fördelades med sex pjäser till ett kulsprutekompani i varje infanteriregemente och två pjäser till kavalleriregementenas kulsprutetroppar. Kulspruta m/00 var kvar med sex pjäser vid fördelningskulsprutebatterierna. De bestod i övrigt av 62 man, 33 hästar och 20 fordon.

Erfarenheterna från första världskriget visade på behov av motorisering. På Positionsartilleriregementet startade försök med sådan redan 1920. De avsåg ett "automobiliserat" batteri med två 15 cm haubitser och två ammunitionsvagnar m/16. Försöken fortsatte 1921 och gällde då traktorer och pansarvagnar. Man prövade olika metoder för bil- och traktortransport av såväl lätt som tungt fältartilleri. På motsvarande sätt som tidigare för kulsprutetjänsten anordnades kurser i motortjänst, bl.a. för befäl från de regementen som enligt 1925 års försvarsbeslut skulle motoriseras, från Göta livgarde för den blivande stridsvagnsbataljonen och ur kavalleriet för de blivande pansarbilskvadronerna.

En annan viktig krigserfarenhet var flygvapnets ökande betydelse och behovet av ett effektivt luftvärn. I Sverige hade en utveckling av luftvärn startat 1916 och vid krigsslutet 1918 hade ett begränsat antal luftvärnspjäser anskaffats. FFSFF hade börjat intressera sig även för Stockholms luftförsvar. Föreningen kunde 1917 ställa 700 000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande. För denna summa beställdes åtta luftvärnskanoner från AB Bofors (7,5 cm lvkan m/18, pjäsvikt 1 700 kg, skottvidd 9 000 m, skjuthöjd 5 500 m, eldhastighet 25 skott/ min). Det var en fast luftvärnspjäs med konlavett, flyttbar med särskild transportvagn.

Av den skänkta materielen, pjäser, strålkastare och instrument, bildades fyra stationära luftvärnsbatterier, alla avsedda för skydd av Stockholm. Materielen förrådsställdes på Positionsartilleriregementet, som också blev ansvarig för batteriernas mobilisering. Regementet svarade också för utbildningen, tillsammans med Stockholms landstormförbund, eftersom bemanningen delvis skulle utgöras av frivilliga landstormsmän. Strålkastarpersonalen skulle komma från Svea ingenjörkår. Även luftvärnsutvecklingen blev således ett ansvarsområde för "Posis" ända till avvecklingen 1927.

Till Jönköping

I november 1919 hade en försvarsrevision tillsatts. Den lämnade sitt huvudbetänkande den 15 mars 1923. Där föreslogs att regementet skulle omorganiseras och ges namnet "Stockholms artilleriregemente" och bestå av en haubits- och en luftvärnsdivision. I stället genomfördes som redovisats 1925 års försvarsbeslut. A 9 fick lämna huvudstaden för att bli A 6 i Jönköping. I propositionen kan bl.a. läsas: "Positionsartilleriet är för närvarande beväpnat med 15 cm haubitser.

 
Ballonghallen, som byggdes med anledning av att arméartilleriregementet sattes upp i Jönköping.

 

Denna materiel bör, i enlighet med vad försvarsrevisionen föreslagit, i viss utsträckning överföras till fördelningsartilleriregementena för komplettering av deras beväpning. I enlighet med 1924 års försvarsproposition torde till Positionsartilleriregementet i övrigt böra överflyttas dels den tunga fältartillerimateriel, som för närvarande tillhör Karlsborgs artillerikår, dels de av Fälttelegrafkåren för närvarande organiserade fältballongformationerna, samt regementet i sammanhang härmed benämnas "Arméartilleriregementet". Om regementets sista år har Sture Svensson skrivit, Gamla "Posis" 1926, i Smålandsartilleristen 1989, häfte 1.

 
Ballong i luften på "Slätten" utanför sommarstallarna.

Friherre Carl Gustaf af Wetterstedt hade kommit till regementet som kapten 1903 och avgick som dess chef 1927. Han var på olika sätt inblandad i nästan alla de försök som genomfördes vid regementet och i utformningen av de reglementen som försöken resulterade i. Han var en flitig skribent – inte minst i Artilleri- Tidskrift, vars redaktör han var mellan 1903 och 1920. Sådan kompetens och utvecklingsanda fanns också hos andra på "Posis". De var kanske de viktigaste bidragen positionsartilleristerna kunde lämna till sitt nya regemente i Jönköping. Regementets traditioner fördes dock formellt inte vidare – något standar fanns inte att överlämna – men minnet lever kvar.

 

Till kap 5 • För och emot Jönköping

Tillbaka till Innehållsförteckning