Artilleri har funnits i Sverige åtminstone sedan Gustav Vasas tid, men länge utan en fastare organisation. 1537 utnämndes en tygmästare, från 1602 kallad rikstygmästare. Han hade ansvar för fält- och fästningsartilleriet samt arklier (depåer för artillerimateriel), vissa faktorier m.m. Här görs ett försök att beskriva organisationsutvecklingen från 1623.
Tiden fram till 1794
Genom ett kungligt brev den 17 september 1623 förordnade Gustav II Adolf, att ett artillerikompani skulle sättas upp. Dess förste chef blev David Fredrik von Siegroth. Från detta kompani utgick de artillerister som stred i Gustav II Adolfs polska krig. Vid stilleståndet med Polen 1629 delades personalen upp i två fältstater, en i Riga och en i Preussen. Inför det tyska kriget 1630, och fortsättningen av det 30-åriga kriget, som hade börjat redan 1618, sattes ett nytt fältartilleriregemente upp under Lennart Torstenson. Personalen togs ur de nämnda fältstaterna och från Kalmar. Regementet bestod av fyra styckekompanier, ett fyrverkar- och ett minörkompani.
Artilleriet fick 1636 en enhetlig ledning även i fred, då Kungl. Krigskollegium, utöver sina övriga uppgifter, även fick ansvar för fästningarna och artilleristaten (vari fortifikationen ingick). Samma år utnämndes en överste för artilleriet som ställföreträdare för rikstygmästaren. Han hade ansvar för artilleripersonalen, materieldepåerna, fästningarna och krigsindustrin ”här inrikes”. Det fanns också en regional organisation, vilket visas av att drottning Kristina 1637 utfärdade fullmakt för kaptenen Lars Arfwedsson att vara tygmästare för alla fästningar i Småland och Västergötland.
I januari 1655 sammanförde Karl X Gustav det svenska väldets artilleristater till ett artilleriregemente med åtta kompanier (två i Stockholm och ett i vardera Jönköping, Göteborg/Halmstad, Viborg/Narva, Riga, Stettin/Stralsund och Stade/Wismar). Efter freden i Roskilde 1658 och med Ryssland 1661 övergick artilleriet till fredsorganisation och personalstyrkan drogs ner.
När risken för krig mot Danmark åter ökade under våren 1675 överfördes fältartilleriet i Jönköping till Vänersborg och året därefter till Skåne. Där bildade det, tillsammans med regementsstab och ett fältartillerikompani från Stockholm, Kungl. arméns fältartilleriregemente.
Efter freden med Danmark i september 1679 fastställde Karl XI principerna för den framtida fredsorganisationen. Av fyra fältartillerikompanier skulle två förläggas i Jönköping, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Artilleriet var fortfarande indelat i ett antal självständiga enheter. I en kunglig resolution den 4 december 1682 heter det: ”Artilleriet är av samma beskaffenhet som ett värvat regemente och bör alltså njuta samma villkor.” Karl XI:s uppfattning om truppslagets betydelse speglas också i ett brev den 10 november 1683, där artilleriofficerare ges rang näst efter Livregementet till häst, men före alla andra ”till häst och fot”. Uttalandena bör ses i sammanhang med riksdagsbeslutet 1682 om införande av det yngre indelningsverket.
Den utrikespolitiska spänningen ökade i samband med Pfalziska tronföljdskriget. Genom mobilisering 1689 sattes bl. a. ett fältartilleriregemente upp. Det bestod av regementsstab och fem kompanier (varav två från vardera Stockholm och Jönköping med förstärkning från flera garnisoner). Personalstyrkan var 1 382, varav 976 i stallstaten för inte mindre än 1 678 hästar. Mobiliseringen avbröts dock och huvuddelen avdankades enligt ett kungligt brev den 1 augusti 1689.
Eftersom artilleriet inte var indelat, utan bestod av värvad trupp – ofta utländsk, innebar mobilisering, att personal samlades från flera fältartilleristater, överfördes från fästningsartilleriet eller nyrekryterades. Materiel hämtades från olika materieldepåer. Stallstaten var begränsad i fred, vilket innebar stora kostnader och svårigheter när den behövde utökas.
Inför Stora nordiska kriget var fältartilleriet i Sverige år 1700 begränsat till 1 651 man och 70 pjäser. Kungl. Maj:ts artilleriregemente i fält hade fem kompanier med 866 man och 36 pjäser. Återstoden var fördelat i tre arméer. Efter Danmarks kapitulation i augusti avseglade Fältartilleriregementet med Karl XII till de baltiska provinserna och till Narva, där det förstärktes av artilleri på plats och senare från andra delar av riket. Huvuddelen av armén gick förlorad i Perevelotjna 1709. En dansk invasion mot Skåne samma år gjorde det nödvändigt att snabbt bygga upp en ny organisation. Det lyckades. Stenbock vann en avgörande seger i Helsingborg 1710. Hans armé förstärktes ytterligare och i ett fälttåg i Tyskland gjorde den stora insatser i Gadebusch 1712, men gick förlorad i Tönningen 1713. Kvar i Sverige vid nyår 1714 fanns 681 man i fältartilleriet och 627 i fästningsartilleriet. Carl Cronstedt tillträdde 1716 som överste för artilleriet och började att på nytt reorganisera artilleriet, delvis efter principer som fastställdes av Karl XII 1718.
När sattes då ”det gamla” Artilleriregementet upp, det som 1794 delades i fyra? Buden är flera: 1636 då artilleriet fick en enhetlig ledning, 1644 som det står på en minnessten på Kviberg i Göteborg (nog ett annat spår – se A 2 nedan), 1655 då väldets artilleristater sammanfördes, 1682 då Karl XI fann anledning att reglera artilleriets ställning bland sina regementen (mitt förslag) eller 1689, som det står för A 1 och A 3 i Försvarsmaktens rulla 1995.
Ett kungligt brev den 26 maj 1794 lyder: ”Wi hafva i nåder funnit godt att Wårt artilleriregemente må uti fyra särskilda regementen fördelas, enär (baron Siclair) från sin för artilleriet innehafvande Överstebeställning på ett eller annat sätt avgår. . .” Brevet undertecknades av hertig Karl, som förmyndare för Gustav Adolf, och sändes till ett antal artilleribrigadchefer. De nya regementena fick namnen: Svea, Göta, Wendes och Finska. Krigskollegium och Statskontoret gavs i uppdrag att utarbeta stat för regementena. Så tidigt som den 23 juni 1794 kunde den nya organisationen träda i kraft. Förändringen underlättades av att det redan fanns en regional organisation.
Carl Sinclair hade 1781 utnämnts till överste för Artilleriregementet. Året därpå gjorde han en underdånig framställning, om att ett antal av hans chefer skulle befordras till överste, vilket beviljades i ett kungligt brev den 1 september. Man började då mer eller mindre officiellt använda beteckningen brigad för dessa chefers kompetensområden. I praktiken reorganiserades dessa brigader och gavs 1794 namn som artilleriregementen. (Se vidare i bifogad tablå.) Sinclair var kvar som Artilleriregementets chef ännu i början av året. Fram till 1795 var han nominellt chef för Kungl. Artilleri Fördelningen, vilket talar för brigadernas betydelse i sammanhanget.
1792, två år innan artilleriregementet ”delades”, bestod det av 3 200 man uppdelade på 40 kompanier spridda över landet. 1794 blev organisationen mera överskådlig. Den blev också mer varaktig – åtminstone fram till nedläggningsvågen i slutet av 1900-talet. Det som har varit och det som finns kvar redovisas nedan.
Tiden från 1794
I bifogad tablå redovisas utvecklingen från 1794 och här en del andra uppgifter av betydelse för artilleriets traditioner.
Alla regementen, utom en del som hade namn efter sin chef, kallades fram till 1970-talet Kungl. Något formellt beslut att slopa benämningen är inte känt, men den togs då ur bruk i Försvarsväsendets rulla. De nedan redovisade vapnen på standaren liknade i regel de på kartuschväskan till uniform m/ä, men överensstämmer inte nödvändigtvis med regementets officiella vapen (t.ex. för A 3). Artilleriets färg var sedan 1600-talet mellanblå, men blev senare röd. Det som nedan kallas traditionsfärg är den färg som bl.a. bars av officerare på uniformsjackans krage till uniform m/1794. Jackan var av mörkblått kläde och hade hög, dubbelvikt s.k. snipkrage, vars bakre del, liksom revärer och uppslag var blå.
1815 fick artilleriet en blå frack med ägiljett. För Wendes ridande bataljon ersattes fracken av en dolma av husartyp med mässingknappar och svarta snörmakerier. Av kostnadsskäl gjordes inte den egentligen ingående pälsen obligatorisk. Regementena särskildes som tidigare av färgen på kragen. Artilleriet och en del andra förband fick en ny, cylinderformad huvudbonad av rysk modell, tschakå.
1827-1829 gjordes flera ändringar, bl.a. ersattes tschakoten av en kask och ägiljetten slopades. 1830 blev hela Wendes ridande och anlade dolma. 1845 infördes en ny enradig vapenrock. Den för de flesta äldre artillerister välkända attilan, som förknippas med m/ä infördes 1872. Samtidigt infördes en enklare kollett (vapenrock med hög krage). Attilan var av ungersk modell med svarta snörmakerier och artilleriknappar m/före 1779. Den var i bruk som högtidsdräkt in på 60-talet. Som huvudbonad infördes 1880 käppi med plym. Manskapets svarta byxlister, som införts 1872, ersattes med dubbla, gula redgarnssnören. Officerare och styckjunkare fick revärer av dubbla guldgaloner. Positionsartilleriregementet fick en modernare grå uniform m/1903. Även för övriga regementen försvann de olikfärgade kragarna med den grå uniformen m/1906, men de traditionella färgerna behölls på andra uniformsdetaljer.
Artilleriet har av tradition räknat som ”segernamn”: Breitenfeld 1631, Lech 1632, Lützen 1632, Jankowitz 1645, Tåget över Bält 1658, Helsingborg 1710, Gadebusch 1712, Svensksund 1790 och Leipzig 1813. Namnen har troligen föreslagits i ett betänkande av Fankommittén 1892. Traditionen vårdas genom att dessa segernamn nu finns på ”nya” Artilleriregementets standar. Tidigare hade bara A 3 segernamn på standaret. Wendes ridande artilleri tog 1816 emot ett hedersstandar med segernamnen: Grossberen, Dennewitz och Leipzig, slag som alla utkämpades 1813 – året före fälttåget mot Norge. (Sveriges sista krig?) Hedersstandaret förs numera tillsammans med A 9:s eget vid särskilda tillfällen.
Rune Carlsson
(S) = Sammanslagning, (D) = Delning.
Svea artilleriregemente A 1
1623 Artillerikompaniet (Kungl. Slottet)
1641 (Artillerigården, Norrmalm)
1682 Artilleriregementet (varav 1782 Livartilleribrigaden i Stockholm)
1794 (D) Svea artilleriregemente (Stockholm, ett kompani i Vaxholm)
1809 (S) (med två kompanier ur Finska artilleriregementet)
1876 (Valhallavägen 117)
1893 (D) Första Svea artilleriregemente (två batterier avskildes till vardera A 4 och A 5)
1905 Svea artilleriregemente
1946 (Rissne)
1963 (Linköping)
1997 Nedlagt
Skjutfält: Ladugårdsgärde; 1882 Marma (till 1962); 1915 Järva; 1963 Hästholmen. Traditionsfärg: Mellanblå. Standarvapen: Tre öppna kronor i guld, ställda två och en.
Göta artilleriregemente A 2
1621 Elfzborghs Artolleriefolk
1644 Giöthe och Elfzborghs Artolleriefolk
1689 Giötheborghz och Bohus Lähns Artollerie Betiente
1719 Artilleristaten i Göteborg och Bohuslänska fästningarne
1748 Kongl. Artilleribataljonen i Göteborg
1782 Artilleribrigaden i Göteborg (ingick halvofficiellt i Artillerifördelningen)
1682 Artilleriregementet
1794 (D) Göta artilleriregemente (bildades av Artilleribrigaden) (Kvarterförläggning i Göteborg)
1801 (S) (med Stedingkska regementet, garnisonsregemente i Göteborg)
1806 (Borgerskapets kasern, Otterhällan)
1809 (Tillförts två kompanier från det samma år upplösta Savolax infanteriregemente. Dessutom ett ”belägringskompani” från spillrorna av Finska artilleriregementet, besättning på Varbergs fästning till 1831)
1893 (V. div överlämnades till Norrlands artilleriregemente, A 4, och två komp till Karlsborgs artillerikår, A 9)
1894 Första Göta artilleriregemente
1895 (IV. div överlämnades till Andra Göta artilleriregemente, A 6)
(Kviberg i östra Göteborg)
1905 Göta artilleriregemente
1962 Nedlagt
Skjutfält: Heden; 1821 Dösebacka, Kungälv; 1862 Tånga hed, Vårgårda; 1884 Tånga hed-Remmene. Traditionsfärg: Gul. Standarvapen: I guld ett rest, krönt lejon.
Wendes artilleriregemente A 3
1623 Artillerikompaniet
1682 Artilleriregementet (varav 1782 Skånska och Pommerska artilleribrigaderna)
1794 (D) Wendes artilleriregemente (Kristianstad, Landskrona, Malmö, Kalmar, Wolgast och Stralsund där en Ridande artilleribrigad hade satts upp 1793)
1810 (Tillförts tre kompanier från Finska artilleriregementet)
1815 (Kristianstad, Landskrona)
1897 (Kristianstad)
1946 (Norra Åsum)
1994 (Hässleholm)
2000 Nedlagt
Skjutfält: Beckhovet; 1795 Näsbyfält; 1900 Rinkaby. Traditionsfärg: Vit. Standarvapen: Krönt vingat blixtknippe i guld om vilket en hand griper, vingarna bruna. Hederstandar tilldelat Ridande artilleriet 1816 för insatser vid Grossberen, Dennewitz och Leipzig 1813.
Gotlands artillerikår A 4
1711 Del av Artilleriregementet överförs till Gotland
1811 Gotlands nationalbevärings artilleribeväring
1861 (S) Gotlands nationalbevärings artillerikår
1887 Gotlands artillerikår (Visby)
1889 (Hamnkasern)
1892 (se A 7)
Skjutfält: 1888 Martemo myr. Traditionsfärg: Grå. Standarvapen: Gotlands vapen.
Norrlands artilleriregemente A 4
1794 Svea och Göta artilleriregementen
1893 (D) Norrlands artilleriregemente (två batt A 1 och V. div A 2) (Östersund)
1945 (Artilleriets kadettskola inrättas, förläggs vid A 4)
1951 (ArtKS överförs till A 6)
1983 (S) (Gick in i försöksorganisationen Östersunds armégarnison, ÖAG)
1990 (D) (ÖAG upplöstes)
1997 Nedlagt
Skjutfält: 1894 Grytan, Brunflo. Traditionsfärg: Orange. Standarvapen: Västerbottens vapen, ändrat 1950 till Jämtlands vapen.
Vaxholms artillerikår A 5
1794 Svea och Göta artilleriregementen
1889 (D) Vaxholms artillerikår (tre batterier ur A 1 och ett ur A 2) (Vaxholm)
1892 Nummerändring till A 8
1901 Överfört till kustartilleriet som KA 1
Upplands artilleriregemente A 5
1794 Svea artilleriregemente
1894 (D) Andra Svea artilleriregemente (två batterier ur A 1 och delar av A 3)
(Valhallavägen 117)
1897 (Livgardet till häst gamla kaserner, Storgatan)
1901 (Uppsala)
1905 Upplands artilleriregemente
1927 Nedlagt
Traditionsfärg: Mörkröd.
Norrbottens artillerikår A 5
1910 III. div A 4, A 4 B (Boden)
1928 Norrbottens artillerikår (Boden, Sveavägen)
1951 (S) (med Bodens artilleriregemente)
Traditionsfärg: Mörkröd. Standarvapen: Västerbottens ren i vitt.
Smålands artilleriregemente A 6
1794 Göta artilleriregemente
1895 (D) Andra Göta artilleriregemente (7. och 8. batt A 2 och A 3:s Landskronadetachement) (Borgerskapets kasern, Otterhällan)
1898 (Jönköping)
1905 Smålands artilleriregemente
1903 Positionsartilleriregementet, A 9
1928 (S) Smålands arméartilleriregemente
(Ballongkompani överfört från Fälttelegrafkåren, Frösunda. Nedlagt 1938.)
1942 Smålands artilleriregemente
(Försvarsområdesstab Fo 17 överförd från Nässjö. Flyttad 1943 till Växjö och sammanslagen med Fo 16.)
1951 (ArtKS överförs från A 4, 1962 ArtKAS, 1981 ArtOHS)
1985 Nedlagt
Skjutfält: 1898 Skillingaryd. (1940-45 detachement i Kronheden, Barnarp.) Traditionsfärg: Högröd. Standarvapen: Landskapet Smålands vapen, lejon med armborst.
Gotlands artilleriregemente A 7
1887 Gotlands artillerikår (se A 4)
1892 Gotlands artillerikår (Hamnkasernen)
1909 (Korsbetningen)
1975 Gotlands artilleriregemente
1982 (S) (med Militärkommando Gotland, MKG)
1986 (Visborgs slätt)
2000 Nedlagt
Skjutfält: 1898 Tofta. Traditionsfärg: Grön. Standarvapen: Gotlands vapen
Boden-Karlsborgs artilleriregemente A 8
1893 Karlsborgs artillerikår (se A 9)
1902 Boden-Karlsborg artilleriregemente (Karlsborg)
1906 (delar i Boden)
1912 (huvuddelen och regementsstaben i Boden)
1919 Uppdelades i Bodens artilleriregemente och Karlsborgs artillerikår, A 10
Traditionsfärg: Gul och svart.
Bodens artilleriregemente A 8
1902 Boden-Karlsborgs artilleriregemente (se A 8 ovan)
1919 Bodens artilleriregemente (Åbergsleden)
1951 (S) (med Norrbottens artillerikår)
1975 (Regementschefen tillika fobef Fo 63)
2000 A 8 avvecklas. (En bataljon ingår som Norrlands artilleribataljon i Norrbottens regemente, I 19)
2005 (Artilleribataljonen överförs till Artilleriregementet, A 9)
Traditionsfärg: Gul och svart. Fanvapen: Fästningen i Bodens stads vapen i vitt.
Karlsborgs artillerikår A 9
1794 Göta artilleriregemente
1831 Två fästningskompanier ur A 2 förlagda i Karlsborg
1893 Karlsborgs artillerikår
1901 Nedlagt (Uppgått i Boden-Karlsborgs artilleriregemente, A 8)
Positionsartilleriregementet A 9
1903 Positionsartilleriregementet (f.d. A 5 kaserner på Storgatan i Stockholm)
1928 (S) (med A 6 i Jönköping)
Traditionsfärg: Grå. Tilldelades aldrig något standar.
Bergslagens artilleriregemente A 9
1905 Upplands artilleriregemente
1927 (S) Svea artilleriregemente (A 5 nedlagt)
1943 (D) Bergslagens artilleriregemente (Kristinehamn)
1985 (Artilleriets officershögskola överförd från A 6))
1991 (Armens artillericentrum inrättas med Artinsp, ArtOHS och ArtSS)
1994 (samlokalisering med I 2/Fo 52 och IB 2 i Kristinehamn)
1997 (ArtC dras in, ArtSS återinrättas som Artilleriets stridsskola)
2000 Nedlagt
Skjutfält: 1944 Villingsberg. Traditionsfärg: Grå. Standarvapen: Örnen i Värmlands vapen och en järnsymbol i vitt.
Artilleriregementet A 9
1623 (Upprätthåller artilleriets traditioner, se A 1 m.fl.)
1943 Bergslagens artilleriregemente
2000 Artilleriregementet (Kristinehamn)
2005 (Boden från 09-01) (Norrlands artilleribataljon överförs från I 19)
Traditionsfärg: Högröd. Standarvapen: I centrum Lilla riksvapnets tre kronor, som också ingår i A 9:s vapen, liksom de gjorde för A 1. I hörnen vapen för övriga regementen, vilkas traditioner förs vidare. (A 2:s traditioner bevaras av Lv 6). Vid särskilda tillfällen förs även A3:s standar och A 8:s fana.
Karlsborgs artillerikår A 10
1902 Boden-Karlsborgs artilleriregemente
1920 (D) Karlsborgs artillerikår (Karlsborg)
1928 Karlsborgs artilleriregemente, A 9
1936 Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente, A 9
1937 Karlsborgs luftvärnsregemente, A 9
1942 Överfört till Luftvärnet som Lv 1
1961 Nedlagt
Finska artilleriregementet No. 4 [1]
Finska fältartilleribataljonen
1782 Finska artilleribrigaden
1682 Artilleriregementet
1794 (D) Finska artilleriregementet (Helsingfors)
1809 F.d. Finska artilleriregementet (Gävle)
(Delar till A 1, A 2 och A 3)
1811 Nedlagt
Traditionsfärg: Röd. (Utanför regementet fanns Savolaxbrigadens artillerikompani 1775-1809)
[1] Uppgifterna är hämtade ur Försvarsmaktens rulla 1995, ”Svenska arméns regementen”, Carl Herlitz, 1970, ”Arméns förband, skolor och staber”, Björn Holmberg, 1993, ”Kungl. Göta artilleriregemente”, Hans Lennart Lundh, 1954, ”Kungl. artilleriet – Karl XI:s och Karl XII:s tid”, Hans Ulfhielm (red.), 1993, ”Svenska armén genom tiderna”, Ragnar Sjöberg, 1949 och ”Svensk militärmakt”, Lars Ericson, 2003.
[2] Numrering enligt den s.k. gamla stilen, som var i bruk fram till 1914.