Eftersom A 6 sattes upp 1895 och Sveriges (hittills?) sista krig utkämpades 1814 handlar regementets krigshistoria i huvudsak om traditioner från föregångarna. (Se vidare i Smålandsartilleristen 2010-2, Från slott till köpcentrum och artikeln Artilleriförband i Sverige på Kamratföreningens hemsida, a6kamrat.se. Artikeln beskriver artilleriets utveckling i stort 1623-1794 och viktigare data därefter för alla artilleriregementen och kårer till dags dato.)
Artilleriförband har funnits åtminstone sedan Gustav Vasas tid, men länge utan en fastare organisation. Rumlaborg vid Huskvarnaåns mynning grundades av Albrekt av Mecklenburg. Redan under 1400-talet fanns där ”bysseskyttar” och ”fyrverkare”. Från 1556 till 1755 fanns fästningsartilleri på Jönköpings slott. Efter stilleståndet 1629 i Gustav II Adolfs polska krig sattes fältartilleristater upp i Riga och Preussen. 1637 hemfördes den i Riga och förlades i Stockholm och Jönköping. Fältartilleri fanns sedan kvar i Jönköping tills kapten Mörckes kompani flyttades till Göteborg 1801 och ett 20-tal artillerister, som lämnats kvar för bevakning av fästningsförråden, överfördes till Karlsborg 1842. Som bekant återkom fältartilleriet 1898 för att sedan bli kvar till 1985.
Kaptenen Lars Arfwedsson, som hade krigserfarenheter från Torstensons artilleriregemente under trettioåriga kriget, förordnades den 16 mars 1637 av drottning Kristina till tygmästare över alla fästningar i Småland och Västergötland. (Överste Walter Lundqvist, regementschef 1957-1964, hävdade att A 6 anor borde räknas från detta datum. Han lät anslå en kopia av förordnandet i förrummet till officersmässen. Annars brukar ursprung räknas genom direkt arv eller genom sammanslagning eller delning av förband.) Jönköpingsartilleriet deltog bl.a. i slaget vid Landskrona 1644. Lars Arfwedsson som förde befälet stupade där. Kriget slutade med freden i Brömsebro 1645.
I januari 1655 sammanfördes det svenska väldets fredsartilleristater till ett artilleriregemente med åtta kompanier, varav ett förlades till Jönköping. När risken för krig mot Danmark ökade under våren 1675 överfördes fältartilleriet i Jönköping till Vänersborg och året därefter till Skåne. Där bildade det, tillsammansmed regementsstab och ett fältartillerikompani från Stockholm, Kungl. arméns fältartilleriregemente. Efter freden i Roskilde 1658 och med Ryssland 1661 övergick artilleriet till fredsorganisation och personalstyrkan drogs ned.
1679 fastställde Karl XI principerna för den framtida fredsorganisationen. Av fyra fältartillerikompanier skulle två förläggas i Jönköping, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Vid mobiliseringen 1689 i samband med Pfalziska tronföljdskriget sattes bl. a. ett fältartilleriregemente upp. Det bestod av regementsstab och fem kompanier, varav två från Jönköping. Mobiliseringen avbröts emellertid och huvuddelen avdankades enligt ett kungligt brev den 1 augusti 1689.
Från en begränsad fredsorganisation i Stockholm, Jönköping och Malmö sattes år 1700 fyra fältartilleristater på fötter inför Stora nordiska kriget. De bestod av 785 man fördelade på tre arméer och 866 man i Kungl. Maj:ts artilleriregemente i fält. Det hade fem kompanier. Överstelöjtnantens kompani mobiliserades helt i Jönköping och i fjärde och femte kom en tredjedel av personalen från Jönköping. 1755 hade regementet 41 kompanier, varav bl.a. ett i Jönköping, ett i Kalmar och ett på Bohus fästning. I Göteborg fanns en artilleribataljon om fem kompanier, vardera med 58 man fördelade på fyra konstapelskap.
När hertig Karl, som förmyndarregent, den 26 maj 1794 beslöt att dela upp Artilleriregementet i fyra (Svea, Göta, Wendes och Finska), bestämde han att Göta artilleriregemente skulle bildas av de i Göteborg, Karlstad och Jönköping förlagda kompanierna. (egentligen av den Artilleribrigad i Göteborg, som hade bildats i Göteborg 1782 med motsvarande ansvarsområde.) 1895 delades detta regemente i två Första- och Andra Göta artilleriregemente, A 2 respektive A 6.
Vilka krigiska artilleritraditioner hade då A 6 att bevara? Ämnet är mycket stort, men bör kunna begränsas genom att koppla artilleriets insatser till fältslag med särskild betydelse för Sveriges frihet. Av naturliga skäl uppmärksammas segrar mer än nederlag, trots att de senare kan ha väl så stor betydelse för den historiska utvecklingen. Närmast tänker jag nu på namn, som är inristade på muren på ömse sidor av trappan mellan nedre och övre kaserngården på Kviberg i Göteborg, hemvist för A 2 fram till dess nedläggning 1962. Där står: Breitenfeld 1631, Lech 1632, Lützen 1632, Jankowitz 1645, Tåget över Bält 1658, Helsingborg 1710, Gadebusch 1712, Svensksund 1790 och Leipzig 1813. Ett kort referat av dessa fältslag finns på Kamratföreningens hemsida i artikeln Artilleriets segernamn.
Minnesgoda läsare kanske erinrar sig något liknande i en stor röd tavla i manskapsmatsalen på A 6 (artilleriets färg är röd – en annan av Walter Lundqvists käpphästar – den ursprungliga traditionsfärgen var annars blå). Tavlan pryddes av ett stort antal ”segernamn” i guld. Tavlan är nu uppsatt i Skillingaryds östra lägerhydda, väl skyddad för omvärldens blickar. Segernamnen där är: Breitenfeld 1631, Lech 1632, Lützen 1632, Landskrona 1644, Nowodwor 1655, Warszawa 1656, Halmstad 1676, Landskrona 1677, Kristianstad 1678, Narva 1700, Düna 1701, Thorn 1708 och Helsingborg 1710. Endast fyra av namnen överensstämmer med A 2:s lista. Av någon anledning är 1710 sista datum. (Kanske som markering av stormaktstidens slut.) Som tillägg finns även texten: ”Frivilliga för Finlands och Nordens frihet 1918, 1939-1944.” Om det skulle bli aktuellt att uppdatera tavlan finns förstås skäl att minnas Internationella insatser på Cypern, i Suez, Kongo, Balkan, Afghanistan och många andra platser. Som underskrift på tavlan står: Fädrens plikttrohet manar.
Som nämnts kan nederlag ha väl så stor betydelse som segrar för ett lands frihet och säkerhet. Möjligen var det en långsiktig välsignelse, att Karl XII förlorade vid Poltava 1709! Men det finns kanske ingen större anledning att fira ett nederlag. Det lär inte heller stärka förbandsandan att uppmärksamma sådana. Förlust eller seger; egentligen är det förstås de enskilda soldaternas pliktuppfyllelse och obesjungna prestationer vi bör hylla – liksom alla A 6:ares vardagliga insatser, vilka bidrog till Sveriges fred och självständighet så länge regementet fick verka, 1895-1985.
På Artilleriregementets standar återfinns nu de segernamn, som också pryder muren på Kviberg. Ursprunget till att just dessa namn har valts kan finnas i ett betänkande av Fankommitténs 1892, men numera är det Försvarets traditionsnämnd som föreslår vilka segernamn som får föras på nytillverkade fanor eller standar. Av äldre datum är Wendes hedersstandar, som 1816 tilldelades det ridande artilleriet för insatser 1813 i Grossberen, Dennewitz och Leipzig. Det standaret förs av Artilleriregementet vid sidan av det egna vid särskilda tillfällen.
Rune Carlsson