Under min första tjänstgöring på Kungl. Göta artilleriregemente i Göteborg, kunde jag inte undgå att lägga märke till en text, som var inristad i muren på ömse sidor av trappan mellan nedre och övre kaserngården. Där framträdde i förgylld skrift namnen på nio fältslag, som jag förstod hade varit viktiga för artilleriet. Namnen finns fortfarande kvar, trots att regementet är nedlagt sedan 1962 och Kviberg fått annan användning.

Jag återsåg fyra av namnen på Kungl. Smålands artilleriregemente i Jönköping. Där fanns de, bland nio andra, i guldskrift på en stor röd tavla i manskapsmatsalen. Jag minns att de värnpliktiga klagade i regementsnämnden över placeringen. Protester låg ju i tiden. De ville inte påminnas om krigets elände när de var lediga och skulle äta. Sedan 1985 är även A 6 nedlagt. Ingen störs nu av tavlan. Den är uppsatt inne i Skillingaryds östra lägerhydda, väl skyddad för omvärldens blickar.

Inte heller dagens militärhistoriker tycks ha några högre tankar om ”segernamn”, som det är fråga om här. De intresserar sig mera för andra aspekter av kriget. Men ändå! – För att ett regemente skall kunna göra anspråk på ett segernamn skall det, eller en föregångare vars traditioner regementet bevarar, ha gjort en avgörande insats i det aktuella slaget och det skall ha slutat i seger. Syftet med segernamn är förstås att de skall bidra till att stärka förbandsandan. Betraktaren skall påminnas om föregångares bragder. Ett motargument är att ett nederlag kan ha väl så stor betydelse för den fortsatta utvecklingen.

Den ryske författaren Alexandr Solzjenitsyn har vid något tillfälle sagt om Poltava 1709, att det var en välsignelse för Sverige, att Karl XII förlorade, och en förbannelse för Ryssland, att Peter den store vann. Sverige tvingades ge upp sina stormaktsdrömmar. Landets krafter kunde så småningom kanaliseras i mera fruktbar verksamhet. Ryssar har däremot fortsättningsvis plågats av Sovjets, Rysslands och andras (Nazitysklands) imperieambitioner. Det är kanske inte just segernamn vi behöver, men enskilda soldaters pliktuppfyllelse och insatser är värda att minnas. För att kunna göra det, och kanske lära av historien, måste vi veta något av vad som har hänt före vår tid. Ett ringa bidrag till en sådan förståelse är nedanstående, kortfattade beskrivningar av de fältslag, som A 2 ville minnas.

I Sverige fick segernamn börja föras 1816 av Kungl. Wendes artilleriregemente på ett särskilt hedersstandar, egentligen tilldelat det ridande artilleriet. Hela Wendes blev ridande först 1830, medan övrigt fältartilleri var ”åkande”. Standaret är vitt och försett med segernamnen: Grossberen, Dennewitz och Leipzig. Även Mörnerska husarregementet (som bytte namn flera gånger, bl.a. till Kronprinsens husarer) fick 1816 inte mindre än två hedersstandar. Endast ett är bevarat. Det har segernamnet Bornhöft. Samtliga dessa slag utkämpades 1813. Från 1849 har även andra arméförband tilldelats fanor med segernamn. Även äldre slag kom då att uppmärksammas.

Exempelvis föreslog en Fankommitté i ett betänkande 1892, att Jönköpings regemente skulle föra segernamnen: Lützen 1632, Wittstock 1636, Malatitze 1708 och Hälsingborg 1710. Norra Smålands regemente övertog dessa och lade från Kalmar regemente till: Warszawa 1656, Landskrona 1677 och Kliszow 1702. Smålands husarregemente hade inte mindre än 19 segernamn: från Wallhof 1626 till Svensksund 1790, varav fem fördes på regementets standar.

De artilleriförband som fanns 1938 fick då av Gustav V, på hans 80-årsdag, enhetliga blå standar utan segernamn. Idag är det Försvarets traditionsnämnd som skall rekommendera vilka segernamn som eventuellt kan appliceras på nytillverkade fanor. Artilleriregementet, A 9, har nu på sitt standar de segernamn jag minns från A 2. På senare tid har jag funderat en del över anledningen till att just de namnen valdes. Förmodligen kan ursprunget finnas i det nämnda betänkandet av Fankommittén. Jag har också återsett en del av namnen i form av bataljmålningar i Rikssalen på Läckö slott.

 

Breitenfeld 1631

Slaget vid Breitenfeld var det största fältslag som dittills hade utkämpats i Europa på över 100 år. Svenska styrkor om 23 000 man och sachsiska om 18 300 ställdes mot kejserliga-katolska ligans styrkor om 35 000 man under Tilly. Slaget började med en artilleriduell, där det kejserliga artilleriet öppnade eld med 25-30 pjäser mot de allierade. Framför den svenska slagordningen stod Torstensons artilleri med tolv tunga pjäser (åtta 18- och fyra 24-pundiga) och något fler pjäser framför sachsarna. Framför varje svensk brigad stod dessutom fem eller sex 3-pundiga regementsstycken. Beskjutningen pågick i ett par timmar innan det egentliga slaget inleddes med ett anfall av Pappenheims tunga kavalleri mot Banérs högerflygel. Förlusterna uppgick till 5 500 döda på den allierade sidan och 7 600 döda och 6 000 tillfångatagna för de kejserliga. Gustav II Adolfs seger blev en vändpunkt i 30-åriga kriget och befäste uppfattningen om honom som vår störste fältherre genom tiderna.

 

Lech 1632

Efter att ha legat i vinterkvarter kring Mainz och Frankfurt am Main, bröt Gustav Adolf upp i mars och ryckte söderut mot Bayern. När svenskarna nådde floden Lech i början av april försökte Tilly hindra dem att gå över, men misslyckades, bl.a. tack vare det svenska artilleriets insatser. Tilly träffades av en kanonkula i knäet och avled senare. Han ersattes som befälhavare över Katolska ligans armé av kurfursten Maximilian av Bayern.

 

Lützen 1632

Medan Gustav Adolf erövrade München hade Wallenstein satt upp en ny stor armé och jagat sachsarna på flykten. Han lyckades också förena sin armé med Maximilians. Gustav Adolfs styrkor om 18 000 man och 45-50 000 katoliker stod hela sommaren mitt emot varandra i befästa fältläger utanför Nürnberg. I augusti tillfångatogs Lennart Torstenson i ett försök att storma Alte Veste. Medan Gustav Adolf väntade på förstärkningar hoppades Wallenstein kunna svälta ut honom. Gustav Adolf lyckades få sina förstärkningar och disponerade i slutet av augusti 45 000 man och 175 kanoner. Inte förrän 1813 och Napoleonkrigen skulle en svensk fältherre åter disponera en så stor styrka på en och samma plats. Men när armén avtågade från Nürnberg den 8 september hade styrkan nästan halverats i småstrider, deserteringar, sjukdomar och svält.

Den 4 november blev det känt att Wallenstein börjat sprida sina styrkor i kvarter inför vintern. Pappenheim hade tågat bort med en stor del av armén mot Halle. Wallenstein stod kvar med återstoden kring Lützen. Han räknade inte med att svenskarna skulle våga anfalla innan de hade återförenats med sachsarna. Gustav Adolf såg styrkeförhållandena som gynnsamma och beslöt att ta risken. Den svenska armén räknade 12 800 man infanteri (nästan nio brigader) 6 200 man kavalleri (25 skvadroner) och 60 kanoner (varav ca 40 regementsstycken). Mindre än två av tio soldater i Gustav Adolfs armé kom från det egentliga Sverige. Slaget vid Lützen är ett av de blodigaste Sverige utkämpat. Förlusterna uppgick till närmare 5 000 man, nästan var fjärde soldat! 3 400 stupade. Bland dem var som bekant kungen.  Förlusterna på den kejserliga-ligistiska sidan uppgick till 3 000-4 000 döda.

 

Jankowitz 1645

30-åriga krigets strider rörde sig länge inom samma områden i mellersta och sydvästra delarna av Tyskland. Gustav Adolf hade smitt planer om att kunna utdela en avgörande stöt mot Böhmen och Österrike, imperiets hjärta. Motståndaren borde kunna tvingas till fred genom anfall mot Prag eller t.o.m. Wien. Efter Lützen 1632 och ännu mer Nördlingen 1634 föreföll det omöjligt. Men insatser från Sveriges allierade Frankrike började bära frukt. Lennart Torstenson, som hade fångutväxlats och nu var svensk befälhavare, kunde i fälttågen 1641-1645 börja förverkliga planerna. Han nådde nästan fram till Wien.

Några mil sydost om Prag, vid byn Jankow, drabbade svenskarna (14 700 man) samman med kejserliga bayrare och sachsare (15-16 000 man). (Sachsen, som tidigare stred med Sverige, hade 1635 slutit fred med kejsaren.) Jankowitz var det enda slag under 30-åriga kriget där artilleriet spelade en avgörande roll. Den svenska taktiken, och i synnerhet artilleritaktiken, var avgörande för segern, men den följdes inte upp på operativ nivå. Den möjliga strategiska segern gled svenskarna ur händerna.

 

Tåget över Bält 1658

Efter freden i Brömsebro 1645 ville danskarna förstås ta tillbaka det de förlorat. De passade på medan Karl X Gustav var upptagen i Polen. I april 1657 beslöt de att gå i krig mot Sverige. Karl X Gustav lämnade Polen med en del av armén och anföll i juli 1657 över den danska gränsen i södra Jylland. Under januari och februari 1658 genomfördes det berömda tåget över Bältens isar. Det överraskande fälttåget resulterade i en stor svensk seger. Den 26 februari slöts freden i Roskilde, som gav Sverige Halland, Skåne, Blekinge och Bohuslän. (Även Trondheims län och Bornholm, men de återtogs av Danmark 1660.) Någon direkt artilleristisk prestation låg väl inte i överfarten, men att förbanden lyckades ta sig över isarna var naturligtvis en förutsättning för den för Sverige så lyckosamma freden.

 

Helsingborg 1710

Efter slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli 1709 var många regementen i praktiken upplösta. Nytt folk måste omgående rekryteras och utbildas för att återuppsätta dem. Redan i början av 1710 var nästan alla förband fulltaliga och hjälpligt utrustade. Kvaliteten sviktade dock på många håll.

Under sommaren 1709 satte danskarna upp en invasionshär, som skulle ta tillbaka vad som förlorats i Roskilde. Den landsteg med början den 2 november i Råå. Stenbock fick uppgift att möta fienden med en ungefär lika stor här som danskarna hade. Hären samlades och övades i Växjötrakten och var fulltalig den 11 februari. Dagen efter bröt den upp och marscherade söderut. Av infanteriets tio regementen var sju nyuppsatta, liksom fyra av kavalleriets nio. Natten till den 28 februari slog svenskarna läger i Fleninge för att dagen därpå kunna inleda anfallet mot danskarna nordost om Helsingborg.

Slaget slutade i en taktisk svensk seger. Den danska armén lämnade Sverige för att aldrig mer återkomma till Skåne. Däremot återkom den i ett kort fälttåg i Bohuslän 1788, det s.k. Tyttebærskriget.

 

 

Gadebusch 1712

Under 1712 hade Sverige förlorat alla sina besittningar söder om Östersjön till Danmark, Ryssland och Sachsen. Några fästningar var dock fortfarande i svensk hand. Då stod Sveriges sista slag under stormaktstiden några mil sydost om Lübeck. Där ställdes 14 000 svenskar mot 16 000 danskar och 3 500 sachsare. Att svenskarna var något färre än danskarna vägdes upp av att det svenska artilleriet var överlägset, 30 pjäser mot 13. Carl Cronstedt var svensk artilleribefälhavare.

Traditionellt hade artilleri dittills använts huvudsakligen stillastående. Pjäserna var flyttbara, men knappast rörliga. Cronstedt ändrade på det. Han införde anmarschbommar till de lätta trepundiga kanonerna. De kunde då lätt omgrupperas med handkraft eller med hjälp av s.k. aktionshästar. En vältränad besättning kunde avlossa 10-14 skott i minuten och kunde omgruppera pjäserna någorlunda i takt med fotfolkets framryckning. Fienden fick intrycket, att det svenska artilleriet hade många fler pjäser än det faktiskt hade. Gadebusch blev ändå ingen avgörande framgång, eftersom stora delar av de danska och sachsiska trupperna slank ur greppet.

 

Svensksund 1790

Slaget vid Svensksund den 9-10 juli 1790 är Sveriges största seger till sjöss. Man kan fråga sig varför det finns med i en uppräkning av viktiga slag för ett arméförband. Förklaringen är att det fanns inte mindre än 6 250 armésoldater ombord på skärgårdsflottans fartyg och båtar. Av dessa var ungefär hälften kavallerister! Den styrka som Gustav III disponerade var en samling av den svenska krigsmaktens effektivaste förband, såväl i materiel, personal som taktik. Även för fältartilleriet var Svensksund betydelsefullt. I flottan fanns specialfartyg för transport av fältartilleri. De hade ritats av Fredric Henric af Chapman. I taktiken ingick samordning av rörelse med galärer och större fartyg med eld från landbatterier och kanonslupar.

Under slaget förlorade Sverige ett större fartyg, fem lättare fartyg och 300 dödade och sårade soldater och sjömän. Rysslands förluster uppgick till 19 större fartyg, 16 galärer, 16 övriga fartyg och minst 7 400 döda.

 

Leipzig 1813

”Det stora folkslaget” vid Leipzig var, fram till drabbningen vid Königgrätz 1866 mellan Preussen och Österrike-Sachsen, det största slag som någonsin utkämpats i Europa. På den allierade sidan med Sverige, Preussen, Ryssland och Österrike ingick 365 000 man. Mot dessa stod i slutskedet franska styrkor om 195 000 man. Av de 30 000 svenskar som överförts till Tyskland ingick 3 800 man i en rysk blandad armékår, 2 500 låg i garnison i Stralsund tillsammans med brittiska trupper och de övriga 23 500 bildade en armékår med två fördelningar under Curt von Stedingk inom Nordarmén. Totalt omfattade Nordarmén, som leddes av den svenske tronföljaren Karl Johan, mellan 118 000 och 153 000 man. Svenskarna utgjorde en minoritet, övriga var ryssar och preussare.

Utöver fördelningarna ingick kårkavalleri och kårartilleri i Stedingks armékår, det senare under befäl av Charles de Suremain, en fransk officer som flytt till Sverige under franska revolutionen. Suremains kårartilleri var den del av Stedingks armékår som kom att göra den viktigaste insatsen under fälttåget. I styrkan fanns två ridande batterier ur Kungl. Wendes artilleriregemente under befäl av Carl von Cardell. Det var en preussare som gått i svensk tjänst 1789 och som fört med sig ett unikt sätt att kombinera eld och rörelse genom snabba omgrupperingar under pågående strid.

Artilleri från Wendes utmärkte sig särskilt i stridens slutskede den 18 oktober då de tvingade fransmännen att retirera genom eld från sina två ridande batterier och ett batteri med tolvpundspjäser, som tidigare tillhört Svea artilleri men nu bemannades av wendister, alla pjäserna uppställda på linje. Svenskarna höll på att överflyglas av franskt gardeskavalleri, men det jagades på flykt när de möttes av beskjutning av kartescher med druvhagel. Svenskarna fick också förstärkning av sextio artilleripjäser ur en rysk armékår. Vid niotiden ebbade striderna ut. Napoleon gav slaget förlorat, men det återstod att driva ut fransmännen ur själva staden.

Först på förmiddagen den 19 oktober sattes övriga svenska förband i Nordarmén in för den uppgiften. Var och en av de fem brigaderna i Stedingks kår hade en bataljon jägarsoldater, som var särskilt lämpade för strid i ort. Tillsammans med en bataljon ur Värmlands fältjägare ryckte de fram med understöd av Götartillerister (en fältartilleribataljon ur Kungl. Göta artilleriregemente, under befäl av major Gillis Edenhjelm, ingick i Nordarmén). Anfallet leddes av majoren Wilhelm von Döbeln som stupade framför en av stadsportarna. Anfallet fortsatte dock efter att även ryssar och preussare lyckats bryta in i staden på andra ställen. Efter hårda strider upphörde det franska motståndet vid ettiden på dagen. De svenska förlusterna i slaget begränsades till totalt 178 man, varav 46 döda. Övriga allierade förlorade 53 596 man och fransmännen 73 000. Karl Johan fick lida en del smälek för den obalansen.

I december drog sig den franska armén tillbaka över Rhen. Karl Johan använde Nordarmén för att anfalla Danmark, som genom freden i Kiel den 15 januari 1814 tvingades avträda Norge.

Till sist en fotnot. Under ett knappt fjorton dagar långt fälttåg i Norge hösten 1814 bestod artilleriets insatser mest av en långvarig och resultatlös beskjutning av Fredrikstens fästning. Men A 1 utmärkte sig under en reträtt från Liers skansar och A 2 kan påstås ha skjutit krigets sista skott. Den 14 augusti gick svensk trupp över Glommen vid Kölbergs bro. Ett batteri, under befäl av sedermera översten och chefen A 2 Peter Carl Heyl, tystade ett norskt batteri och uppehöll norskt infanteri genom beskjutning med druvhagel. Övergången kunde ske utan större svenska förluster. Den 15 augusti slöts vapenstillestånd och fredsförhandlingar inleddes.

Underlag för denna framställning har till stor del hämtats från Svenska slagfält, Lars Ericson m.fl., 2003, men även från andra historiska verk, som t.ex. Kungl. Göta artilleriregemente, Hans Lennart Lundh, 1954.

Rune Carlsson