Krigsplanläggning

Följande redovisning baseras delvis på underlag som en gång var stämplat som kvalificerat hemligt. Den ger förhoppningsvis en uppfattning om vilka resurser och operativa planer som låg bakom den krigsplanering som gjordes på bataljonsnivå (division, som det en gång hette). Att härleda de brigader och fältregementen som nämns, till respektive utbildningsregemente, är lätt om man vet, att de antingen hade samma nummer som fredsregementet, eller, om de var s.k. dubbleringsförband, hade ett tillägg på 30 för infanteri och 20 för pansar och artilleri. (Några förband har behållit sina historiska nummer, över nedläggningar och omorganisationer. Det gäller bl.a. I 8, Upplands regemente, som drogs in 1957, personalen överfördes till I 10; I 9, Skaraborgs regemente, blev 1942 P 4; I 10, Södermanlands regemente, blev 1942 P 3, 1957 I 10 och 1963 P 10.

Vid krigsslutet 1945 hade A 6 fältförband uppgifter enligt 1943 års krigsplanläggning. Den innebar att 1. armékåren med IV., XII., XIII. och XVI. fördelningarna var grupperad i och söder om Värmland för att slå en över gränsen framträngande fiende, beredd att anfalla mot bl.a. Oslo. Söder därom var III. milos trupper grupperade med III. fördelningen i Bohuslän och Dalsland och med I 15 i Göteborgstrakten. Runt Mälaren och mellan Vänern och Vättern fanns den strategiska reserven med XIV. fördelningsstaben, 8. motorbrigaden, I 9, I 10 och I 41. De hade att avvärja luftlandsättning på de stora slätterna i Västergötland, Närke och Östergötland. 3. armékåren med I. och XI. fördelningarna försvarade Skåne. II. milos trupper svarade för täckning av riktningarna från Trondheim med II. fördelningen och från Mo i Rana med XV. fördelningen. VI. milos trupper säkrade riktningen från Narvik med ett regemente och gränsen mot öster med ett regemente. Denna riktning stöddes av Bodens fästning. Om hotet om invasion från öster ökade, från Tysklands eller Sovjetunionens sida, skulle samtliga trupper i Övre Norrland sammanföras i 2. armékåren och förstärkas med tre fördelningar m.m. Det stora hotet sågs dock mot väster.

Kalla krigets krigsplanläggning

Under efterkrigstidens kalla krig ändrades kraftsamlingen mot öster och söder. Krigsplanläggningen, enligt ÖB:s operationsorder (ÖB Opo), från den 1 januari 1962 till omkring 1980 utgick från tre krigsfall.

Krigsfall I: Västtyskland eller ett förenat Tyskland förutsattes vara angriparen.
Krigsfall II: Sovjetunionen eller förbundna stater (WP) förutsattes vara angriparen.
Krigsfall III: NATO (eller vissa av NATO: s huvudmakter) förutsattes vara angriparen.

Endast krigsfall II blev föremål för någon planläggning. Det uppdelades i ett grundalternativ och ett antal förstärkningsalternativ.

II – grundalternativ – byggde på att Sverige 25 var utsatt för krigshot, eller var i krig, men att inga klara indikationer fanns som tydde på kraftsamling mot viss(a) del(ar) av landet.
II S – förstärkning syd – invasion bedömdes kunna genomföras samtidigt mot Sydsverige, Gotland och Övre Norrland, medan övriga delar av landet inte hotades av anfall av större omfattning.
II Ö – förstärkning öst – byggde på antagandet om invasion samtidigt mot Östra Mellansverige med Gotland, eller Mellersta Norrland, och mot Övre Norrland, medan övriga delar av landet inte hotades.

Militärbefälhavare Syds (MBS) stridskrafter hade enlig ÖB Opo 1967 följande uppgifter i krigsfall 2 och 2 S.

• Avvärjer invasion av milo S, varvid angriparen hindras ta främst Skåne.
• Hindrar eller försvårar angriparens spärrning och övrig verksamhet i Öresund, Kalmarsund och Bornholmsgattet.
• Försvårar angriparens sjötrafik inom övriga delar av tilldelat område.
• Luftförsvarar milo S (Sektor S1 och S2) samt jakt- och luftförsvarar milo V.
• Flygspanar inom milo V operationsområde.
• Beredd efter order spärra Öresund.
• MBS beredd på ÖB order att överta fo 31 (Halland) från MBV.

Ålagda uppgifter skall lösas även om ÖB ledning ej kan göra sig gällande.

Underställda arméförband (romerska siffror för fördelningar hade nu ersatts av arabiska).
• I grundalternativet – 1. och 11. fördelningsstaberna, IB 11, 41, och 45, PB 7 och 8. Därutöver var IB 12 och 42, PB 26 samt tre fördelningsstridsvagnskompanier territoriellt underställda som strategisk reserv.
• I förstärkningsalternativ 2 S tillkom – 13. och 14. fördelningsstaberna med A 22 respektive A 6, IB 12, 17, 42, och 46, PB 9 och 26 samt tre fördstrvkomp.

I MBS Opo fanns två underalternativ till ÖB: s alternativ 2 S, nämligen 2 S:SO och 2 S:SV.

Utgångsgruppering i krigsfall 2: grundalternativet.

Utgångsgruppering krigsfall 2, förstärkningsalternativ SO.

Skillnaden låg i kraftsamling beroende på om WP behärskade Danmark eller inte. I båda alternativen var 1. och 11. fördelningarna, med underställda lokalförsvarsförband, utgångsgrupperade för försvar av hamnar och öppen kust. 13. och 14. fördelningarna hade anfallsuppgifter för att slå landstigen och luftlandsatt fiende.

Under 80-talet resulterade minskande satsningar på försvaret att en del förband inte längre hade tillräcklig kvalitet för att lösa sina ursprungliga uppgifter, andra lades helt enkelt ned – som bekant. Den operativa planeringen övergick från ett gräns- och kustnära försvar till ett försvar mera på djupet – innan huvuduppgiften övergick till internationella insatser.

Krigsorganisationens utveckling 1960 – 2010

1962 tog A 6 över en artillerigruppstab, en tung och två lätta divisioner från A 2 när det lades ner. En större organisationsförändring gjordes 1969 med anledning av att fördelnings- och brigadartilleri hade införts några år tidigare. Dessutom överfördes äldre hjultraktordragna 10,5 cm pjäser till tio lokalförsvarskompanier. A 6 förlorade sin karaktär av tungt regemente. Detaljer redovisas i bilaga.

Krigsorganisationen i stort omfattade före 1960 bl.a. tio fördelningsstaber och 36 brigader. Sex av brigaderna var lätta pansarbrigader, som på 60-talet moderniserades till PB org. 63. Antalet infanteribrigader minskades till 20, men gavs bättre kvalitet i IB org. 66. Fyra norrlandsbrigader, NB org. 64 sattes upp. 1972 fanns sålunda 20 IB, sex PB och fyra NB. I slutet av 70-talet moderniserades vissa infanteribrigader till IB org. 77. De gavs större rörlighet och eldkraft, vilket gjorde dem lämpligare för anfallsuppgifter. Övriga IB fick en mera blygsam revision till IB org. 66 R. 1982 fanns 20 IB med skiftande kvalitet, fyra PB och fyra NB.

Kring 1990 infördes en helt ny kaderorganisation, där krigsförbandens kärna skulle finnas redan i fred. Sex fördelningsstaber fanns kvar 1992 (2., 3., 4., 6., 13. och 14.), fem IB (2, 4, 12, 15 och 16), fem NB (5, 13, 19, 20 och 21) samt sex MekB (7, 8, 9, 10, 18 och 19). Samtliga mekaniserade brigader utrustades med stridsvagn Leopard (strv 121/122). I slutet av 90-talet omvandlades det gamla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar med en divisionsstab, (motsvarar tidigare fördelningsstab) sex brigadstaber, 16 stridande bataljoner, fyra haubitsbataljoner, tre bandkanonbataljoner m.m.

Målet för insatsorganisationen enligt 2009 års försvarsproposition är att markstridskrafterna 2014 bl.a. skall omfatta två brigadstaber, sju manöverbataljoner och två artilleribataljoner. Försvarsmaktens huvuduppgift ligger nu inom området kollektiv säkerhet och internationell verksamhet. För denna efterfrågas artilleri i begränsad utsträckning. Endast ett regemente återstår i grundorganisationen, Artilleriregementet (A 9), som har flyttat från Kristinehamn till Boden.

Artilleriets senaste och enda pjästyp, Archer, under eldgivning. Archer kommer att finnas i 24 exemplar i det Svenska försvaret. Foto: Pille Nyqvist.

Samma pjäs under marsch. I Smålandsartilleristen 2 2009 finns en utförlig
artikel om Archer. Foto: Pille Nyqvist.

 

Till kap 8 • Nedläggningen

Tillbaka till Innehållsförteckning